Patrick Ekwall om hur golfen som blev en väg framåt

När Patrick Ekwall förlorade sin fru i bröstcancer ville han göra mer än att berätta om sorgen. Han ville göra något. Det förde honom till en plats han aldrig trodde att han skulle hamna: golfbanan.
27 augusti kommer Rosa Golfen till GolfStar Kyssinge.

En gärning som lever vidare – Patrick Ekwall om sorgen, engagemanget och golfen.

Patrick Ekwall står vid rangen och tittar ut över golfarna som slår bollar framför honom. Det är knappast här man hade väntat sig att hitta honom för några år sedan.

– Min relation till golf var väldigt sparsam. Jag växte upp i ett miljonprogram i Malmö där golf var så långt ifrån vår värld man kunde komma.

Han skrattar åt det. För trots ett helt yrkesliv inom sporten – som en av Sveriges mest välkända sportjournalister – var golfen länge en främmande värld. Det var ju framför allt fotboll och handboll som var Ekwalls grej.

På sätt och vis är golfen fortfarande en främmande värld.

– Den stora mentala spärren är att jag tycker att jag är för dålig. Jag känner genuint att jag helst inte vill spela bland folk.

Det är en oväntad bekännelse från någon som tillbringat decennier framför tv-kameror och på arenor inför tiotusentals människor. Men Patrick började heller inte spela golf för att han plötsligt upptäckte tjusningen med en välträffad järnsjua.

Han började spela för att han fick en idé. Han ville arrangera en golftävling.

Och anledningen till det började långt från golfbanan.

”Då vill jag göra någonting”

När Patricks fru gick bort i bröstcancer förändrades livet.

En tid senare hörde Bröstcancerförbundet av sig. De ville att han skulle bli ambassadör och bidra med ett perspektiv som inte alltid hördes – den anhöriges.

Patrick tackade ja.

Men med ett villkor.

– Jag ville inte bara vara en bild på en hemsida. Jag ville göra någonting.

Det blev starten på Rosa Matchen. Idén var enkel: idrottslag runt om i Sverige skulle spela matcher i rosa, uppmärksamma bröstcancer och samtidigt samla in pengar till Bröstcancerförbundet.

Sedan började det växa.

Föreningar nappade. Människor engagerade sig. Det som från början var Patricks idé började få ett eget liv.

– Jag satte i gång snöbollen. Nu rullar den på med hjälp av ett väloljat team.

Det är precis så han vill ha det.

För Patrick tycks mindre intresserad av att äga initiativen än av att få dem att hända. Och efter Rosa Matchen kom nästa tanke. Vad mer skulle man kunna göra?

Svaret blev golf.

Golfen blev nästa idé

Det fanns bara ett problem. Patrick spelade inte golf.

– Jag fick en idé om att jag skulle börja spela golf för att anordna en tävling.

Omvänd ordning, kan man tycka. Först tävlingen, sedan sporten.

Ur idén växte Rosa Golfen fram – en dag där golf, insamling och människor med väldigt olika relation till både sporten och bröstcancer möts. Formatet är fyrmanna-scramble. På banan finns välkända profiler och runt tävlingen aktiviteter som samlar in ytterligare pengar.

Men det är inte bara resultaten på scorekortet som räknas.

– Engagemanget och glädjen är det viktiga.

Längs banan kan deltagarna köpa små fördelar och annat som bidrar till insamlingen. En mulligan här. En kanelbulle eller kopp kaffe där. Varje bidrag är litet, men tillsammans blir de något betydligt större.

Efter golfen fortsätter dagen med middag och auktion.

Och människor återkommer.

Ett lag från Eslöv har varit med sedan starten. För dem började engagemanget i en egen personlig förlust. Sedan blev deltagandet en tradition.

Det är den typen av historier som Patrick återkommer till när han pratar om Rosa Golfen.

Det som började i hans egen erfarenhet har blivit en plats där många andras berättelser också får rum.

Två pensionärer som bara skulle spela golf

Ibland uppstår de bästa historierna av en slump. Dagen före förra årets Rosa Golfen spelade Patrick en runda på GolfStar Waxholm. I bollen hamnade två GolfStar-medlemmar som hade bokat samma starttid. Under rundan fick Patrick beskedet att två platser blivit lediga till tävlingen dagen därpå.

Han tittade på sina nya spelkamrater.

– Det var bara att fråga om de ville hoppa in.

Det ville de. Så två personer som gått ut för en vanlig golfrunda befann sig nästa dag mitt i Rosa Golfen.

Det är en historia Patrick berättar med ett leende.

För barriären han själv känt inför golfen – känslan av att sporten kan vara lite svår att kliva in i – är samtidigt något han upptäckt inte behöver vara särskilt verkligt när människor väl möts.

Själv fortsätter han kämpa med sitt eget spel.

– Jag tycker fortfarande att jag är för dålig.

Men nu är han åtminstone golfare.

I år går resan till Kyssinge

När Rosa Golfen spelas igen går resan den här gången till GolfStar Kyssinge. Patrick har ännu inte spelat banan. Det tänker han ändra på.

– Jag måste ju åka dit innan tävlingen. Jag gjorde det förra året på Waxholm – två gånger till och med.

För att kunna genomföra Rosa Golfen krävs en hel golfbana under en hel dag. GolfStar upplåter Kyssinge till arrangemanget.

Det är en insats Patrick är noga med att lyfta fram.

– Jag vill skänka tacksamhetstankar till dem. Vi har ju en hel bana en hel dag. Utan GolfStar hade det inte varit möjligt.

Men han skulle gärna se ännu fler GolfStar-medlemmar ute på banan när tävlingen avgörs.

– Det skulle vara superfint om så många GolfStar-medlemmar som möjligt var med. Det skulle vi uppskatta jättemycket.

För Patrick är det just människorna runt arrangemanget som gjort att Rosa Golfen vuxit.

De som spelar. De som arbetar. Företagen som bidrar.

De som lägger ett bud på auktionen.

Och de som bara bestämmer sig för att göra något.

När något börjar leva av sig självt

– Framöver kommer det kanske bli som ett självspelande piano. Det börjar närma sig det redan nu.

Han låter nöjd när han säger det.

För kanske är bland det finaste som kan hända med ett initiativ som föds ur en personlig förlust att personen som startade det inte längre behövs. Att andra tar vid.

Att det fortsätter samla in pengar långt efter att den första idén föddes.

Patrick tittar ut över rangen igen.

Golfen var aldrig en självklar del av hans värld.

Nu har den blivit ännu ett sätt att föra någonting vidare.

– Det känns superfint. En gärning som lever vidare.