Golfbanans vinterdvala
Ingen har missat den vita vintern. Vad innebär det för golfsäsongen 2026 och greenerna? ”Jag är försiktigt positiv så här långt, men de kommande sex veckorna är helt avgörande”, säger GolfStars övergripande banchef Stuart Cooper.
Golfbanans vinterdvala – så påverkas greenerna av snö, is, kyla och vind
Ingen har missat den vita vintern. Vad innebär det för golfsäsongen 2026 och greenerna? ”Jag är försiktigt positiv så här långt, men de kommande sex veckorna är helt avgörande”, säger GolfStars övergripande banchef Stuart Cooper.
Stockholm vilar under ett vitt täcke. Golfbanorna ser ut som vykort, men få tänker på vad som faktiskt pågår under snön. Där, under flera decimeter snö och is, ligger banans hjärta: greenerna. Hur påverkas de av vinterns växlingar? Och hur märker vi det när våren kommer?
Snön – skyddande filt eller fuktig fälla?
Trots sitt kalla rykte är snön i många fall en välsignelse. Om marken under har hunnit frysa innan snön faller, fungerar snötäcket som en isolerande filt som skyddar gräset mot vind och extrem kyla. Det är lite som att gräset kryper ner i ett ide – en vintersömn där allt är stilla men livsviktigt. Gräsplantans ämnesomsättning går ner på sparlåga och varje minusgrad är en påminnelse om att det gäller att hushålla med resurser.
Men snön har en baksida. Om den kommer innan tjälen har satt sig, eller om vädret pendlar runt nollan, skapas en fuktig och syrefattig miljö. Då vaknar en gammal fiende: snömöglet. Den grå eller rosa svampen angriper gräsplantan i det dolda och kan orsaka gula, döda fläckar när snön väl smälter. Och det händer oftare än vi tror.
”De största farhågorna gäller snömögelskador. Rosa snömögel är extra aggressivt, och tyvärr extra vanligt på vitgröe, som dominerar på våra greener”, säger Stuart Cooper.
Snömögel är lite som en ovälkommen gäst som gärna kommer när det är varmt och fuktigt – alltså under ett tjockt snötäcke på ofrusen mark. Det är därför greenkeepern ibland föredrar kyla framför snö. En frostig, snöfri vinter är ofta lättare att hantera än en varm, blöt sådan.
Kyla – nödvändig vila
Till skillnad från vad man kan tro är kyla inte gräsets värsta fiende. Faktum är att ett successivt temperaturfall på hösten hjälper plantan att förbereda sig för vintervila. Den stänger ner sin tillväxt, lagrar energi och tål lägre temperaturer. Det här kallas invintring, och det är en biologisk process som gör skillnaden mellan liv och död när januari slår till med full kraft.
Problemet uppstår när vintern kommer för snabbt. Om temperaturen dyker innan plantan hunnit ställa om, kan cellerna i gräset skadas – ungefär som ett frysande vattenglas som spricker. Snabba skiftningar mellan plus och minus förvärrar effekten. Och vindens kyleffekt ska inte underskattas; en isande bris kan få även ett härdat gräs att ta stryk. Särskilt på högt belägna greener eller öppna lägen där vinden får fritt spelrum.
Isen – det stora hotet
Om snön kan vara ett skydd så är isen raka motsatsen. Ett tätt istäcke över greenen stänger ute syret och kapslar in skadliga gaser. Efter bara 30–60 dagar riskerar gräset att kvävas.
”Den isbildning vi ser just nu har vuxit fram långsamt, genom vatten som rört sig upp genom snön och frusit. Det skapar luftfickor som minskar risken. Men får vi blankis i mars utan luftspalter – då är det riktigt farligt”, säger Stuart Cooper.
Det är inte bara isens närvaro som spelar roll, utan också hur den bildats. En blank, kompakt isyta är betydligt farligare än porös, kristalliserad is med luftfickor. Den förstnämnda är som ett tätslutande lock över en burk – inget syre in, inga gaser ut.
Vitgröe – som finns på många svenska greener – är extra känslig för is. Vissa vintrar kan skador visa sig redan efter två veckor. Och det är ofta greener i skuggiga, lågdränerade lägen som drabbas hårdast. Greenkeepern känner igen dem: de så kallade ”problemgreenerna” där vatten lätt blir stående och solen aldrig riktigt når fram.
Vissa klubbar har därför börjat förbereda sig redan på hösten genom att borra små brunnar i greenens lågpunkter. Smältvatten kan då rinna undan innan det fryser. Andra använder vinterdukar som skydd mot den värsta isbildningen.
Vind och frystorka
Vinterns torra vindar kan orsaka något som kallas frystorka. När solen börjar värma i mars vaknar gräset och börjar transpirationen. Men om marken fortfarande är frusen kan rötterna inte ta upp vatten. Resultatet? Gräset torkar ut.
Tecknen är bruna, vissna partier – ofta på högre partier av greenen där vinden tagit fäste. Enligt Stuart Cooper är det här en av de mest svårförutspådda skadorna.
”Vi försöker motverka frystorka med vintertäcken, som håller kvar fukten och skapar ett skyddande mikroklimat. Det fungerar ungefär som ett miniväxthus.”
Problemet med frystorka är att den ofta slår till i slutet av vintern, precis när allt verkar gå mot ljusare tider. Den döljer sig bakom solsken och plusgrader, men slår till med full kraft när vinden ligger på. Och det kan räcka med några dagar för att skadorna ska vara ett faktum.
Vägen till vårens greener börjar på hösten
De viktigaste insatserna för att förhindra vinterskador sker redan under hösten. Greenerna luftas och dressas, rötterna får syre och dräneringen förbättras. Klipphöjden justeras och gräset gödslas med kaliumfokus för att tåla kyla.
Det ser kanske brutalt ut för den som spelar i oktober, med hål, sand och vårdukar över greenen. Men allt detta är för att banan ska ha en chans att vakna fräsch när våren kommer. Ett välförberett gräs är ett starkt gräs, och det vet varje greenkeeper som sett skillnaden mellan en höstluftad och en orörd green i april.
”Det är lätt att dras med i nya trender och digitala råd. Men gräs växer fortfarande i jord, inte i appar. Vi förlitar oss på vår erfarenhet, men förbättrar ständigt med hjälp av forskning och teknik”, säger Stuart Cooper.
Det handlar om balans: att veta vad som fungerar på just den banan, med just det klimatet. En universalmetod existerar inte. Det som fungerar i Skåne i januari kan vara förödande i Sollentuna i mars.
Naturen har sista ordet
När våren slutligen kommer vet greenkeepern om arbetet lyckats. Vissa greener klarar sig perfekt, andra behöver stödsådd eller reparation. Och ibland överraskar naturen.
”Jag kanske får äta upp mina ord, men det är ofta de mest utsatta greenerna som klarar sig bäst – medan de vi minst anar drabbas.”
Och det är kanske just det som är tjusningen och utmaningen med greenkeeping i Sverige: det oförutsägbara. Att förbereda sig minutiöst, men ändå veta att naturen spelar sitt eget spel.
Som en klok professor i turfgrass en gång sa:
”Du kan göra allt enligt boken. Men till slut är det alltid naturen som har sista ordet.”
